Intruktörerna på Gold's!

Istället för att ligga kvar i soffan och ge upp livet, släpade jag min sjuka kropp ut i köket. Jag slutade att bry mig om mitt skyhöga blodsocker. Istället åt jag två stekta ägg och lite skinka för att kunna köra ett spinningpass i hopp om att det skulle hjälpa värdet ner. På väg ut till bilen fick jag slänga i mig två snickers, eftersom blodsockret helt utan anledning hade sjunkit alldeles för lågt. Är det inte ironiskt?! Slängde i mig två snickers och körde ett hårt spinningpass. Benen kändes som överkokt spagetti och kräkan var inte långt borta, men kroppen orkade och blodsockret höll sig stabilt. Efter passet hade jag 30 minuter innan Towas bodypump började och kutade till bilen för att köra hem och hämta handledslindan som jag glömt. Körde tillbaka och kutade till gymmet. Kom fram precis i sista stund med 2 minuter till godo. Uppvärmd och klar! Passet gick över förväntat och musklerna orkade tunga vikter trots illamående.

Dagar när jag är sängliggande och livet passerar utan för fönstret hinner jag tänka på mycket. Reflektionerna hopar sig och jag kan komma fram till många olika slutsatser. Idag kom jag fram till att det är instruktörerna på Gold's som får min träning att fungera. Att träna är det viktigaste jag kan göra för att hålla måndagsexemplaret till kropp så lite sjuk som möjligt. Utan träning skulle min diabetes göra mig sängliggande nästan varje dag. Utan instruktörerna skulle min träning kännas trist och grå. Troligtvis skulle min sjuka kropp inte ens orka sätta ihop någon träning. Gold's Gym i Östersund har väldigt många bra instruktörer. Instruktörer med koll på läget. Instruktörer som väljer bra musik och sätter ihop bra pass. Pass där musklerna får slita riktigt hårt. Det viktigaste med instruktörerna på Gold's är att de peppar oss som deltar på passen. De hejar på och får oss att orka när vi tror att kroppen ska ge upp. Att komma ner till gruppsalen illamående och med ett sabbat blodsocker är ingen förutsättning för träning, men ändå fungerar det om det är en bra instruktör på scenen. Mjölksyran som finns i musklerna redan vid passtart kan få psyket att ge upp, men att ha en duktig instruktör på ledarcykeln kan få mina ben att klara vad som helst oavsett hur jag mår. Det finns ett par favoriter, de pass man alltid försöker att gå på och som gör träningen lite bättre; core-passen Andrea håller, Daniels MRL, Anna-Stinas cykelpass, bodypump med Anki, spinning med Jenny, Towas cykel och bodypump, Fridas bodyattack och Annas bodypump. Det finns saker som gör att man orkar när kroppen egentligen inte orkar. Vad vore träningen utan Jennys nivå 3, Fridas konstanta leende, Ankis "Nu kör vi!", Towas "heyhey" och Annas glada skrik?!

Jag hoppas att någon av er alla läser detta och förstår att när ni går till ett pass i mängden av alla pass ni leder, så förändrar ni faktiskt livet för andra människor. Ni skapar en livsglädje hos många och ger mig den ork som behövs för att kunna träna mig mindre sjuk!

Vart jag mig i världen vänder står jag här med tomma händer - Längtar efter något som kan rädda mig

Vi kom hem sent igår natt efter 4 dag till fjälls. Idag var det vardagsstress, plugg och träning som gällde. Och så skulle jag blogga alla fina bilder från vandringsturerna. Inget av det blir gjort. Vad jag gör istället? Ligger i soffan med skyhögt blodsocker, konstant värk, illamående och panik. Jag är inte alls bitter över att min diabetes gör mig så sjuk att jag inte har kunnat äta på hela dagen. Inte alls. Kroppen är som ett kolli och magen skriker efter mat. Illamåendet blir knappast bättre när kroppen inte har fått i sig föda på över 18h. Jag borde orka plugga, men istället bälgar jag i mig cola zero och hoppas att blodsockret ska sjunka så att kroppen kan äta och orkar träna under eftermiddagen. Jag grinar under tiden också. Inlindad i Björns stora tröja gråter jag sönder mig och saknar att i alla fall få vara vid liv. Hur mycket insulin jag än injicerar, så sjunker inte blodsockret. Min kropp är nog utom räddning. Och jävligt rädd. Vad gör man när insulin är det enda som fungerar, men det inte funkar?

Vart jag mig i världen vänder står jag här med tomma händer.
Längtar efter något som kan rädda mig.

LCHF: Grovt frukostbröd med gröna frön

Snabbt, gott och enkelt!

1. Blanda 70g pofiber, 35g fiberhusk, 20g linfrö, 30g solroskärnor, 20g fibrex och 40g kokosnötsmjöl
2. Tillsätt 3tsk bakpulver och 2tsk bikarbonat
3. Släng i en nypa salt och lite färska kryddor eller annan smaksättning
4. Blanda 230g ägg (ca 4st), 3dl vatten, 100g kesella och 150g naturell yoghurt i separat skål
5. Vänd ner äggblandningen i mjölblandningen och blanda väl!
6. Låt svälla ca 5-10 minuter
7. Forma 8 runda bullar och lägg på plåt
8. Pensla bullarna med vatten
9. Grädda ca 20 minuter i 175 grader
10. Pensla bullarna med vatten ett par gånger under gräddning
11. Låt svalna på plåt under duk

Man tror att man är ensam och övergiven. Så är man inte det! :ppPpPPPpPpppP

När man är sjuk och har dåliga dagar varje dag tror man lätt att man är ensam och övergiven, eftersom man aldrig riktigt kan leva. Idag vaknade jag och kände hur jag bara ville dö. Istället för att dö passade jag på att vara effektiv och göra klart en inlämningsuppgift en hel vecka i förväg redan innan lunch för att sedan dra på lunchträning.Cirkelpasset var hårdare än någonsin och muskeldöden var nära - underbart! Efter passet kom jag hem till en fin låda knallröda jordgubbar och dyr guldfärgad choklad. Björn hade varit hem på lunchen för att överraska. ♥ I brevkorgen låg också ett inslaget paket som kommit på posten. I paketet hittade jag en låda med jättefina brittiska tepåsar från Harrods. Peter ville skapa lite glädje i mitt liv och postade dessa igår. Te är den stora dryckeskonsumptionen i mitt liv och han kunde inte ha valt något bättre! Nu sitter jag med upplagda ben i soffan iklädd en varm onepiece, äter jordgubbar med guldchoklad och dricker engelskt te i väntan på dagens resterande två timmar träning. Slänger i mig ett matberg för att ladda ordentligt också!

För ett år sedan hade Björn och jag varit tillsammans i precis 1 år och det firade vi med att köra flyttlasset till Östersund och vår gemensamma lägenhet. Idag har vi varit tillsammans i 2 år och det firar jag med att skriva på anställningsavtalet för fast förskollärartjänst. Ikväll blir det finmiddag lagad av Björnen och efterrätt tillagad av mig. Sen ska vi kramas hela kvällen. Imorgon drar vi till fjällstugan och skiter i vardagslivet tills på söndag!

Med Cillas peppning, Peters överraskning och kärleksjordgubbarna och chokladen från Björnen är jag oövervinnerlig! Jag är varken ensam eller övergiven. Idag känns mitt liv lite mer levande. Tack!

LCHF: Timjanbiffar i bröd

Enkelt, gott, snabblagat och perfekt året runt!

Hamburgerbröd

1. Blanda 1dl pofiber, 1msk fiberhusk, 1tsk bakpulver och 0,5tsk bikarbonat samt salt
2. Släng i <1dl ost, 1 ägg, 0,5dl vatten och 0,5dl kesella
3. Blanda ordentligt!
4. Låt svälla ca 5 minuter
5. Dela kletet i två delar och forma två platta bullar
   Strö eventuellt sesamfrö on top
6. Grädda ca 15-20 minuter i 200 grader
7. Låt svalna under duk på plåt

Timjanbiffar

1. Blanda lagom mängd färs med salt, peppar, mycket färsk timjan, lite hackad lök och lite rivna morötter
   Till en portion tog jag 160g färs
2. Tillsätt någon matsked kesella och 0,5tsk fiberhusk
3. Blanda ordentligt!
4. Forma två biffar genom att knåda smeten länge mellan händerna
5. Stek sedan biffarna i panna på hög värme
   

♥

 Jag fick examens- och ettårig bröllopsdagspresent helt överraskat.

Ett hjärta i rött och vitt guld som matchar vigselringen.

Obeskrivlig känsla!

De dagar jag inte orkar älska mig själv, har jag ännu mer kärlek att ge dig.

När ber man om hjälp?

Under isen. Om någon skulle fråga mig hur det är att bo under isen skulle jag svara att det är ångestladdat. Mitt liv under isen. Jag bor bakom ett sånt där frostat glas gamla människor har i sina badrum för att andra inte ska se in. Genom isen kan man se hur andra lever sina liv. Isen är en tydlig markör som skiljer mitt liv från andras. Ett sånt där frostat glas för att jag inte riktigt ska kunna få ta del av allt det som händer där ute. Man vill ta del av det som sker där ute, men man kan bara skönja en del av det. Ibland skulle jag vilja fråga någon som är frisk vilka problem de upplever att de har i sin vardag. Hur ser vanliga friska ångestproblem ut? Vad ger friska människor sömnlöshet och magknip? Det vore en intressant kontrast till mitt liv. Om jag oroar mig över något som inte rör min sjuka kropp brukar jag tänka att åh, det här är ju ett friskt och normalt jättejobbigt problem. Det är en ganska skön tanke. Att jag också har friska vanliga problem. Man kommer ner på jorden lite och får en känsla av att den här sjuka kroppen faktiskt även innehåller en människa.

De närmsta dagarna har jag funderat mycket kring när man kan be om hjälp. När ber en frisk människa om hjälp? Behöver en frisk människa hjälp? Att be den man älskar om hjälp med att hämta saker för att man inte kan gå, att ordna saker för att kroppen säger ifrån, att laga middag 5 dagar i veckan för att blodsockret inte ska kaosa efter träning, att ta ut hunden när illamåendet slår till, att lyfta mig ur sängen eller att klä på mig gör ont. Varje dag när jag behöver be om hjälp med något får självkänslan sig en törn. Jag borde klara alla dessa saker själv alla gånger och inte bara några. Jag vill inte vara en belastning. Jag vill själv. Här om dagen bad jag Cilla om hjälp och hjälpen kom fort som ögat. 

Ett skepp kommer lastat med motivation, pepp och energi. Fina och starka Malin. Om du visste vilken beundransvärd människa du är. Det är du som som vänder negativt till positivt, svagt till starkt. Du är en warrior woman och du ger mig inspiration! Idag är det du och järnpsyket som bestämmer, inte kroppen. Massa pepp och massa kramar ♥ 

Och det funkade faktiskt för jag lyckades bli den där warrior woman under hela 2h träning. Tack! Men, när jag ligger på köksgolvet på min egen adress och inte vet var jag är någonstans kan jag inte ens be om hjälp. På något sätt känns det värre. Helt plötsligt blir jag matad av någon för att jag inte ens kan be om hjälp. Hur ska man klara av att se sig själv som en stark människa när man aldrig helt kan klara sig själv? Det är också svårt att veta vem man kan be när man är i behov av hjälp. Vem ber man om hjälp när man inte klarar av studierna? Vem ber man om hjälp när läkarna inte gör sin skyldighet? Vem ber man om hjälp när man är rädd för att berätta hur något känns? Vem ber man om hjälp när man sitter i ett hörn på gymmet med för lågt blodsocker? Vem ber man om hjälp när någon närstående sviker och ljuger? Vem ber man om hjälp när man inte orkar med vardagen? När ber man om hjälp och hur klarar man att ta emot den?

Något litet är så stort!

Mitt blodsocker som alltid ligger så högt att det gör mig akut sjuk har senaste dagarna legat så lågt att det gör mig akut. Hur mycket jag än analyserar finner jag ingen orsak till vändningen. Snart vänder tillbaka utan orsak. För att sen vända till det här igen och hatta fram och tillbaka med  några veckor mellanrum. När kommer jag att vakna med spyan i halsen av ett extremhögt värde igen? När kommer jag att vakna på köksgolvet med ett för lågt blodsocker utan att veta hur jag hamnat där? Den ständiga gungbrädedansen dödar min kropp sakta och på ett väldigt oschysst vis. Vid för lågt blodsocker bör man som diabetiker äta dextrosol. Druvsocker innehåller högst mängd ren glukos och är därför mest effektivt när en snabb höjning av blodsocker behövs. Dextrosol är tråkigt. Och äckligt. Efter 17 år har munnen tröttnat på de hårda tabletterna. Att varje dag packa ett paket i väskan eller fickan gör att man ständigt påminns om hur illa läget är. Druvsocker känns som en medicin man är tvungen att ta. En medicin som behövs för att kroppen ska överleva. De enstaka gånger man råkar glömma paketet upplever kroppen panik och rädslan över att sjunka ihop halvdöd på stan begränsar livet något oerhört. Idag insåg jag att Stadium säljer dextrosol-produkter. Bland annat vanliga druvsockertabletter i silvriga fina förpackningar. Utanpå står det "sports nutrition". Sport-nutrition, hör ni!? Näring för atleter, motionsutövare och människor som tränar. Den otrevliga medicinen har alltså förvandlats till "sports nutrition". Jag tog med mig ett par paket på dagens träning. Stolt klev jag in i cykelsalen och la paketen på cykelstyret. Med näring för vältränade kände jag mig nästan lite frisk. Hur nu det känns kan jag ju i och för sig inte vet, men jag inbillade mig att jag bara behövde äta dem för att jag var en vältränad atlet i behov av näringsintag. Var femtonde minut stoppade jag i mig 2 tabletter i vanlig ordning och fokuserade på den där frasen "sports nutrition". Att jag även behövde stanna pedalerna och sticka mig i fingret varje kvart för att kontrollera blodsockret (även det i vanlig ordning) struntar jag i att tänka på. Att jag egentligen åt sport-dextrosolet för att inte bli allvarligt sjuk efter passet struntar jag i. Tänk att något så litet är så stort!

Att förvandla skräp till iron woman!

 Måndagsträningen innebar ett outdoorpass lett av Maria. Jag laddade genom att äta bra och skippa cykelpasset för att spara låren. Passet innehöll 150-meters-intervaller i brant backe varvat med styrka. Avslutades med grodhopp uppför. Pissjobbigt, men egentligen ett riktigt bra upplägg! Lite löpning som uppvärmning och sedan var det bara att sätta iväg uppför. Starka ben, bra blodsocker och en vilja av stål fick mig att känna mig som iron woman. Tyvärr, som alla vet, så är min kropp inte iron woman. Min kropp är skräp. Ett bakverk med usel innehållsförteckning. Efter första intervallen körde jag ansiktet i gräsmattan och andades glatt in allt pollen som fallit från björkarna en bit bort. Ett mindre smart drag, kort sagt. Resten av passet fokuserades på att hosta slem och halvdö. Adrenalinet sköt i höjden logiskt vilket i sin tur resulterade i ett alldeles för högt blodsocker och illamående. Kom hem, la en kräka och intog sedan soffläge med astmaspray och antihistaminer. Jag är så trött på att min kropp är skräp. Så trött på att den aldrig bara kan skaka av sig skiten och köra på.

Tisdagens träning spenderades på spinningcykeln. Anna-Stinas hårda pass är något som min kropp brukar längta efter. Den där kroppen, måndagsexemplaret. Hela dagen höll sig blodsockret för lågt (!!!!!!) utan förklaring. Oerhört märkligt med tanke på att det alltid brukar vara tvärtom. Väl inne på gymmet visade mätaren ett så lågt värde att jag varken borde stå eller gå och än mindre cykla. Med en milkyway nedtryckt i halsen och ett pkt dextrosol i handen anlände jag darrig i cykelsalen fast besluten att genomföra passet. Ett smart drag? Passet gick inte bra. Inte uselt, men inte heller bra. Mjölksyran mördade mina ben i 55 minuter och blodsockret höll sig stadigt för lågt genom hela passet. Med stumma ben, gråten i halsen och en ilska utan dess like klev jag av cykeln efter passet och kände mig redo att ge upp livet. Iron woman verkar har flytt fältet och det gör mig så uppgiven att hela tiden känna att inget någonsin funkar. Att det aldrig går att se ett mönster. Efter 17 år av sjukdom går det fortfarande inte att finna en minsta gemensamma nämnare angående hur min kropp beter sig. Det är sjukt. Och det säger en hel del om hur sjuk min kropp faktiskt är.

Gårdagens träning var revansch på outdoorpass efter måndagens platta fall. Dagen började med en långpromenad i ett skyfall utan dess like och fördrevs sedan med att skriva klart sommarkursens andra uppgift flera dagar i förväg. Kroppen pirrade och studsade i väntan på passet. Anna bjöd på lite över 1km löpning som uppvärmning innan det hårda passet på en grusig bangård påbörjades. Det roddes med stock, triceps hårdtränades med stora stenar, benen pressades med snabba steg upp för grushögar och magen slutkördes på diverse olika sätt. Efter en extremt tung cirkel avslutades passet med ett par övningar på tid där så många repetitioner som möjligt skulle genomföras av utfallshopp, crunches, bålrotationer, benböj, rygglyft och liknande. Muskeldöden var total och som avslutning joggade gruppen tillbaka till gymmet. Skitig, glad och med uppskrapade hål i tightsen log jag hela vägen hem. Det där dåliga bakverket körde stenhårt hela timmen och hade bra med ork till övers när passet var slut. Svetten rann och måndagsexemplaret fungerade helt plötsligt. Blodsockret höll sig stabilt genom hela passet (!!!!) och skräpet hade helt oväntat förvandlats till iron woman. Jag, iron woman. Inget illamående och en högpresterande kropp. Helt otroligt! Väl hemma serverades jag en STOR portion perfekt köttfärssås och low-carb-pasta av Björnen. Sen firades träningsresultatet med varm protein-choklad med vaniljskum och mörk choklad hela kvällen!

Mamma, jag hoppas att du förstår hur fantastisk du är och hur mycket jag älskar dig!

Tack för allt du gör för mig. Hela tiden.

När är det legitimt att genomdriva sina hot..?

Jag hör till Östersunds sjukhus. Förut hörde jag till Akademiska i Uppsala. Det världsledande sjukhuset vad det gäller diabetes och forskning. Mitt livs bästa beslut var att flytta till Östersund. Mitt livs sämsta beslut var att flytta till Östersund. Sen jag flyttade hit har jag blivit så extremt mycket sjukare. Sjukt, helt sjukt är vad det är. I 2 år har jag fightats för att få en remiss till Akademiska för att få träffa någon av läkarna där. Av någon anledning gillar läkarna här inte det. För någon remiss har jag inte fått oavsett hur mycket jag, och även min mamma, har bråkat. Vi har argumenterat, slagits, fightats och näst intill hotat för att få en remiss. En papperslapp. En liten undertecknad papperslapp där ansvarig läkare här styrker att jag behöver vård som Östersunds sjukhus inte kan ge mig. Alla som känner mig är nog benägna att hålla med om att Östersunds sjukhus inte har gjort ett dyft på de 4 år jag har varit patient där. Läkaren är nog för stolt för att erkänna problemet. Han är nog för stolt för att kunna släppa mitt sjukdomsfall och inse att hans kunskaper inte räcker till. I vissa situationer skulle jag vilja fråga honom om han har köpt sitt läkarleg svart. Jag skulle vilja fråga honom vem han tror han är som låter mitt liv spela kort med döden. I en långsam jävla patiens dessutom. Jag skulle vilja fråga honom om han gillar att leka med mitt liv. Det där livet där man bara måste hålla sig vid liv och aldrig kan leva. Jag skulle kunna garantera att han aldrig skulle acceptera mina livspremisser. Han skulle aldrig acceptera att behöva planera allt, aldrig kunna äta egentligen, aldrig kunna äta det kroppen vill ha, aldrig kunna resa någonstans, aldrig kunna skaffa barn eller aldrig kunna kliva ur sängen utan illamående och extrem värk. Jag borde kanske har frågat honom om han skulle acceptera att aldrig kunna skaffa barn när jag mötte honom tillsammans med hans familj i skidspåret en solig dag runt påsk. 

Min mamma, som gör precis allt för mig precis hela tiden, har på eget bevåg kontaktat de två forskare i Uppsala som utför transplantationer av bukspottkörtlar. Fungerande körtlar. Körtlar som förser kroppen med insulin. Körtlar som opereras in och fungerar i alla fall i några år. Några år utan injektioner, komplikationer och för höga eller låga blodsockervärden. De svarade blixtsnabbt att jag skulle se till att få en remiss och sätta mig på första bästa flyg för ett besök hos dem. Eftersom jag tillhör den riskgrupp som de ger transplanterade njurar ville de se mig på en konsultation snarast. Det är ett år sen. I ett år har vi bråkat för att få en remiss för den här konsultationen. Varför? Jag har inte ens fått ett svar på frågan kring varför ansvarig läkare motsätter sig att ge mig en remiss. Nästa steg är att kontakta patientombudsman, landstinget, chefen för diabetesmottagningen och chefen medicin på akademiska sjukhuset samt diabetesförbundet. Kanske borde vi även kontakta pressen på något sätt..? Det värsta som skulle kunna hända är att jag måste flytta till Uppsala län och vara folkbokförd där. Det är ett i-landsproblem. Sätter man det i perspektiv är det nog inte ens ett problem egentligen. Det känns bara så jävla sorgligt. Och jävligt, rent ut sagt. Mitt bästa beslut var att flytta till Östersund. Jämtlands natur är mitt livs största kärlek. Att det beslutet skulle förstöra hela mitt liv är svårt att acceptera. Hur många hot om att gå till överordnade ska en patient behöva ge sin läkare för att få den vård hon har rätt till? Jag fyller år i början på september och firar ettårig bröllopsdag två dagar innan - man kanske borde önska sig en remiss i present? Eller, vänta, det är nog ett liv jag borde önska mig.

För över en månad sen var jag på årligt besök hos läkaren. Han skulle "titta lite på det där" med remiss. I måndags skickade min mamma ett bestämt mail och beskrev vad som skulle hända och vilka vi skulle kontakta om han inte ordnade remissen och tog kontakt med mig. Inte ett ljud har hörts från varesig läkaren eller mottagningen. Under tiden gråter jag medan min kropp dör liggandes i soffan oförmögen att röra på sig. Så, när är det legitimt att genomdriva sina hot och vilka hot kan man utfärda utan att det klassas som lagbrott..?

 Det som håller mig vid liv.

Protein-chailatte och ätstörning

Min kropp kan inte äta. Den vill inte äta. Med en konstant strulande mage säger kroppen att mat är nej. Med en konstgjord ämnesomsättning som inte funkar säger huvudet att mat är nej. Den enda gången jag kan skymta ett bra blodsockervärde är när jag inte äter. Äter jag något fallerar hela dagen. Dagen som då redan är skit blir ännu mer skit och allt slutar i kaos. Dessutom behöver kroppen mat för all den träning som jag plågar den igenom. Det är lätt att bli skev; att känna sig kluven och paradoxal. Att inte äta är det enda som fungerar. Och det fungerar ju inte ens. Tänk att kunna äta när man känner för det. När man kommer att tänka på mat och inte efter noggrann planering av hela dagens matintag med exakta tider. Tänk att kunna äta det man tänker på. En portion havregrynsgröt hade varit schysst, tack! Istället för att noga överväga vad som funkar och inte funkar att äta. Speciellt med tanke på att inget verkar funka att äta.

Idag sa rösten inne i mitt huvud att allt bli bra om jag bara låter bli att äta. Så, hur håller man sig ifrån en ätstörning som man till slut inte kan kontrollera när matsituationen aldrig fungerar? Hur vet man när man är på väg att fastna i ett negativt mönster som inte hjärnan längre kan styra? Hur släpper man tanken på mat när man hela tiden dygnet runt är hungrig och aldrig bara kan äta "något"? Idag tänkte jag att rösten i huvudet skulle hålla käften. Istället för proteingröt, kesellafluff med protein, proteinpannkakor eller proteinglass till frukost tänkte jag om och gjorde en protein-chailatte. Magen har inte pajat än på 3 timmar, så det kanske var en bra grej. Latten är riktigt god och skummet håller sig utan att sjunka ihop!

1. Värm 2dl vatten
2. Släng i en tesil med svart chaite (ex. Chai Assam)
3. Ställ åt sidan!
4. Värm 2dl mjölk i micron
5. Vänd ner 10-20g proteinpulver med vaniljsmak
6. Vispa med elvisp tills proteinet fluffar
7. Häll den skummade proteinmjölken i ett stort glas
8. Ta ur tesilen och häll teet över den skummade proteinmjölken
9. Rör om med sked!
10. Toppa med malen kardemumma

Att sudda ut det sjuka...

Många människor frågar mig varför jag tar bilder på allt som sker under mina dagar. Vissa stör sig på det till och med. Det är märkligt att människor kan störa sig på så onödiga saker. Man kan tycka att tiden och tankekraften borde läggas på annat än att störa sig på att jag tar bilder på saker som händer i mitt liv och endast rör mig. Att ta bilder på det som händer är ett sätt för mig att minnas. Min tanke är att det som inte sparas inte finns. En dag när jag inte kan uppleva det lilla som jag tidigare gjort i livet kommer jag att behöva alla bilder. De dagar som är riktigt tunga behöver jag alla bilder. När jag bryter ihop totalt behöver jag alla bilder. När kroppen inte orkar röra sig, när man vaknar på morgonen och kräks eller när magen inte klarar av att äta. Att spara bilder på allt som sker ger mig en chans att återuppleva och minnas i de stunder jag inte kan uppleva situationerna på riktigt. Att varje dag känna en stor saknad och sorg över allt man inte kan genomföra tär. Alla de saker som andra människor tar för givet är ofta för mig helt omöjligt. Som att äta när man känner för det. Eller att äta en portion pasta. En chans för mig att glömma alla de sakerna som jag ständigt saknar är att uppmärksamma de små sakerna som någon gång ibland händer i mitt liv. Träningen, en middag solen och kvällspromenader i skogen till exempel. Att jag sen får plåga mig till träningen för att kroppen inte orkar men ändå måste för att överleva, att middagen är på gräsmattan direkt utanför porten eller att skogspromenaderna måste planeras in i minsta detalj är en annan sak. Genom att spara bilderna kan man selektivt välja vad man minns från det som skett. Det andra, jobbiga, kan man stoppa undan någonstans och hoppas att det aldrig kommer fram. Vilket det tyvärr givetvis gör ibland.

I helgen var jag stark och tränade hårt. Det är bilden jag har av det hela. Mina lår var outtröttliga och mina bröstmuskler lyfte 20kg (!!!!!!) på bodypumppassets alla repetitioner bröst/bänkpress. Benmusklerna lyfter numer 30kg (!!!!!) alla repetitioner och klarar att hoppa utan problem, vilket innebär att knät är tillbaka. Skadan har inte känts av på två hela månader. Jag har också bilden av att en underbar fläskfilé förtärdes i varm kvällssol tillsammans med de viktigaste i mitt liv. Efter det blev det en lång fin promenad i en grönskande skog innan kylan smög sig på. Att jag klev av efter träningen och la en kräka, grät hela vägen i bilen hem och mådde så illa att jag knappt kunde äta är en helt annan sak. Att hela kroppen gjorde ont, att magen pajade av kolhydraterna i ananasen eller att mitt blodsocker kaosade hela promenaden är en annan sak. Det finns inga bilder något av det. Ergo, det finns inte! Att det här var söndagen och att jag under lördagen låg i fosterställning i soffan hela dagen finns inte heller. Det är viktigt att välja vad man vill minnas. Jag kommer alltid att dra det tunga lasset, min kropp visar alltid hur illa läget är. Det går inte att sudda ut det sjuka ur min livshistoria, men att ibland kunna ta fram bilder som bara visar en del av sanningen tror jag hjälper!

LCHF: Kycklingwrap

 

Den nya favoriträtten!

Tillreds på ett kick och och mättar bra.

1. Vispa 2 ägg med 3msk matgrädde (15%) och 1msk fiberhusk. 
2. Salta lätt
3. Stek i lite olja på medelhög värme
   Tips: Använd smaksatt olja
4. Vänd när undersidan har fått färg
5. Lägg upp på tallrik och låt svalna
6. Tärna en kycklingfilé och stek i fettet som är kvar i pannan
7. Släng i lite hackad pastrami (eller annan kryddad skinka)
8. Krydda med curry, chili, salt, peppar och lite ingefära
9. Häll över ca 1dl cremefraiche och 0,25dl milda mat extra (4%)
10. Låt bubbla en kort stund
11. Stäng av plattan och låt kycklingröran i pannan stå kvar
12. Mosa en halv avokado i egen skål
13. Tillsätt en msk tacokrydda och 1msk gräddfil
14. Ladda äggtortillan med sallad, gurka, tomat, röd lök och paprika
15. Släng på en rejäl slev av kycklingröran
16. Toppa med avokadoröran och riv över lite citronskal
17. Rulla och ät!

Tack!

Alla ni där ute; vänner, bekanta, obekanta, främlingar och andras bekanta som inte förstår ett dyft av vad jag går igenom - tack för alla de kommentarer ni lämnat här i bloggen, på facebook och via sms. Även om ni inte kan förstå problematiken, blir jag oerhört rörd över att ni försöker peppa mig till att orka leva. Idag är en lika dålig dag som de tidigare tre och min kropp är lika allvarligt sjuk, men jag mår ändå lite bättre. Kanske är det på grund av alla dessa kommentarer. På grund av att någon hör mig. Ni gör med all säkerhet skillnad för mitt mående! Allt det traumatiska är inte undangömt innanför ytterväggarna i min lägenhet. Det som tidigare har gjort att 85kvm nästan har sprängts är nu ute i den skriftliga världen. Förhoppningsvis kanske mina ord också kan bidra till något gott för andra som varje dag vaknar till ett trauma, för jag har letat på alla ställen som går utan att hitta någon som skriver om en vardag som min.

Tack till er!
Det kommer personliga svar på allt som ni skrivit till mig under morgondagen när det finns tid. Just nu ligger jag nämligen i soffan och myser för att se en lång Hitchcock-film tillsammans med min andra hälft.

Får jag dö nu?

Idag kom dödsångesten. Och jag försvann. Allt med min personlighet blev som bortblåst. Dödsångest har man ofta när man är väldigt sjuk, men det kan visa sig på olika sätt. Jag började dagen som ett kolli. Kunde inte ta mig ur sängen. När jag väl steg upp blev det en kräka och blodsockerkoll som visade ett extremhögt värde. Helt utan anledning. Som oftast. Efter gårdagens fysiska kollaps orkade inte psyket en dag i samma snurr. Jag tror att det är idiotiskt att människan hela tiden strävar efter att se till att största möjliga antal sjuka människor överlever. Min kropp är ett måndagsexemplar. I djurvärlden hade jag varit död sen länge. I människovärlden är jag fullproppad med mediciner och opererad ett flertal gånger. För 8 år sen tog man bort min sköldkörtel efter att en ärvd cancergen hade upptäckts. Tydligen en aggressiv sort som hade angripit innan jag skulle ha fyllt 25. Någonstans i bakhuvudet har jag sedan dess levt med tanken att jag nog faktiskt inte borde vara vid liv idag. Att den genen var naturens sätt att sålla ut måndagsexemplaren. Tunga dagar kan det kännas förjävligt att jag genomgick operationen, medicinerar dagligen och helt enkelt överlevde. För jag lever ju inte. Alla andra symptom gör att jag inte ens kan leva fast än jag är vid liv. En sjuk tanke som tyder på att jag nog inte är så värst frisk. Och det är jag ju inte.

Idag har jag fått ta mig igenom tre panikångestattacker. Tre. Jag har suttit under bordet i köket och brutit ihop totalt i undran om detta är början på en psykos. Hur vet man när man hamnar i en psykos? Vad är en psykos? Vem är man sen? Kan man komma ur en psykos? Större delen av dagen har jag varit fullproppad med sobril och stesolid för att klara av att hantera att min kropp bara orkar sitta eller ligga. Helt stilla. Hundpromenaden och de träningspass jag plågade mig igenom gjorde bara kroppen ännu sjukare. Blodsockret ligger fortfarande så högt att jag borde vara inlagd på sjukhus och så har det sett ut i snart 3 dygn. Insulin borde sänka blodsockret, eftersom energin då förflyttas från blodet till cellerna som omsätter den. Vad gör man när insulin inte fungerar? Vad gör man när motion och förbränning inte fungerar? Man bryter ihop. Man önskar att allt bara skulle bli svart. För jag kommer ju ändå att dö innan alla andra i min familj. Troligtvis blind, med pajade njurar och amputerade tår. Att leva med det hotet varje dag och känna panikångesten varje gång blodsockret ligger för högt gör att man inte klarar av vardagen. Man brukar säga att människan alltid ska sträva efter att nå sina mål och uppfylla sina drömmar. Man ska sikta högt och våga chansa för annars kommer man ingenstans i livet. Min dröm vore att kunna äta en portion pasta utan att bli sjuk, att kunna gå utanför dörren utan väska bara en endaste gång, att kunna vakna en morgon och bestämma på sekunden vad som ska göras, att vakna en morgon utan molande värk och illamående samt att kunna sova en hel natt utan att vakna 10 gånger i panik över blodsockret eller att hela kroppen gör ont. Är det ens drömmar..? Jag är jag och jag är bra, men idag fanns inte ens min personlighet kvar.

Idag har min hjärna ältat frågan varje vaken minut. Hur får jag den att sluta..?

Tänk att få vakna...

Jag har hela tiden haft tanken att det i en blogg ska presenteras godbitar ur livet. Bra träningsresultat, goda matrecept, bilder på fina stunder och en känsla av Jämtlands vackra natur har därför varit fokus här. Här om veckan reviderade jag den tanken och började fundera kring var jag har fått den ifrån. Hur trist det än må låta, så handlar ju den här bloggen om mig. Mig och mitt liv. Och mitt liv har inte en massa fina godbitar att presentera egentligen. Givetvis kan man se allt på olika sätt och säga allt på olika sätt, men det som andra skulle kalla godbitar är i mitt liv oftast halvgräddade överkryddade sliskiga bakverk som de flesta skulle spotta ut om de egentligen visste innehållsförteckningen. Om någon nu förstod den metaforen... Jag är skitbra, skitsmart, skitstark, väldigt vältränad, har en 7 terminer lång utbildning med superfina betyg, bor fint, har en underbar hund och lever med den jag vill dela resten av mitt liv med. Och det är ju jättebra! Jag älskar mig själv också. Genom att läsa en hel drös med gamla inlägg insåg jag dock att de inte alls presenterar mitt liv, även om allt som står stämmer överens med verkligheten. Jag har tänkt om kring det mesta och insett att man ju faktiskt kan skriva hur skitigt jobbigt livet är. Det kanske hjälper..? Jag vet inte hur dock, men jag tror att förbudet mot dåliga saker i den här bloggen är hävt. Mitt liv är ett bakverk med usel innehållsförteckning, ett underläge, en kamp utan vinst, ett maraton utan mål. Min kropp är ett måndagsexemplar. Det är okej att skriva om det. Jag mår uselt, men jag är bra ändå.

I natt vaknade jag i min egen säng utan att veta var jag befann mig. Jag var genomblöt av kallsvett och den inre rösten talade om att jag var på väg att dö. I kylen hittade jag kesella, sirap, gräddyoghurt, choklad och mer sirap. Sen stoppade jag i mig två polarkakor med smör och ost också. Och lite mer sirap. Egentligen minns jag inte att det var det här jag åt, eftersom lågt blodsocker ibland genererar black-outs. Resterna och spåren i köket som jag hittade några timmar senare tyder på det dock. Symptomen i kroppen likaså. Efter att ha hetsätit i över en kvart hamnade jag på golvet i ett mörkt hörn med känslan av att döden var nära. Några timmar senare vaknade jag och la mig för att somna om i soffan. Extremt lågt blodsocker kan liknas vid en rejäl panikångestattack, som håller i sig över en timme. När man sen har återhämtat sig stiger blodsocker extremt högt som gensvar på det man stoppat i sig och att levern skickat ut reserv-glukosen. Då mår man olidligt illa och magen vänder sig ut och in. Speciellt om man har stoppat i sig gluten, som jag är överkänslig mot, och rent socker, som mina tarmar inte kan hantera. Jag är ganska säker på att jag lider av IBS, men har inte orkat med fler läkarbesök och en hel radda undersökningar så jag har skitit i att ta reda på läget. Magen har strulat konstant i flera år och även om det blir värre av kolhydrater och socker, så ger den periodvis upp av min vanliga kost. Det enda som funkar är att att sluta äta och det funkar ju inte egentligen. Kanske börjar bli dags att ta tag i det där... Idag har min dag sett ut som ovan. Liggande läge. Kolli. Illamående, smärta i hela kroppen, otrolig hunger och urusla höga blodsocker. För att bromsa och jaga ikapp ett bra blodsockervärde tog vi en lång rask promenad. Det resulterade i dygnets andra för låga värde, vilket i sin tur resulterade i mer kolhydrater och socker eftersom det är det enda som funkar för att höja blodsockret snabbt. Givetvis följer rekylen med en lång tid av för högt blodsocker och alla symptom det ger. Pajad mage sliter också ut kroppen. Att kroppen dessutom utsätts för svält hur mycket man än äter när blodet är maxat med socker gör att man är extremt hungrig. När blodet är maxat med socker kommer ingen energi ut i cellerna, som alltså ligger i svält och skriker efter mer mat. Att då vara för upprörd, trött och inte orkar bry sig gör att man äter marsipanen från Tyskland och en bit choklad. Dåligt val. Man kan ju tänka att en bit choklad inte är en big deal, men jo. Uppenbarligen ska en liten bit choklad vara en big deal för resten av mitt liv sen 1995. Utmattad, trött, illamående och med värk har jag varit sängliggande större delen av dagen. Jag är jättebra och jättestark, men idag syns bara bakverket med det kassa innehållet.

Jag tror inte att det bara är familjer där barn drabbas av cancer som vill vakna upp. Jag vill också vakna ur en dröm, där allt jag levt med nu är borta och glömt.

Underläge och mjölksyra

Himla skitdag! Himla skitliv! Jag hatar att mitt liv är ett enda stort underläge. Jag hatar alla dagar när man inte orkar slå från underläge. Ordspråket lyder "hellre jaga än jagas". Idag håller jag inte med. Mitt liv är en enda jakt. Den bästa liknelsen är att mitt liv är som att ständigt gunga gungbräda med olika personer, men utan att veta hur mycket personerna väger eller när de kliver av och på. Att studsa upp och ner dagarna i ända utan att få sitta still eller veta hur mycket motstånd man möter och vad man ska göra för att mota med rätt kraft. Idag la jag mig under isen i soffan som ett kolli efter att ha stressat sönder hjärnan med sammanställning inför morgondagens opponering. Blodsockret valde att lägga sig på toppen av Mount Everest oavsett åtgärder, så illamåendet infann sig redan kl.11. Träning och förbränning är i dessa situationer väldigt viktigt, men kroppen gör motivationen obefintlig. Man kan inte vara stark. Så, jag tänkte om och kände att man kan ju vara stark om man lyfter 2kg istället för 10kg. Man kan ju vara stark för att man tar sig till träningen, sätter sig på cykeln och trampar runt pedalerna. Styrka är inte enbart starka muskler. Så, jag tog på mig min nya träningströja, var stark och satte mig på spinningcykeln. Motivationen började infinna sig, men blodsockret kände för att lägga sig på botten av Marianergraven helt plötsligt. Tänk så otroligt givande att gunga gungbräda. Tänk så otroligt givande att pressa ner ett helt paket dextrosol i halsen för att jaga ikapp. Blodsockret höll sig på en för låg nivå hela passet och benen var därför stumma som stockar. Cykeltekniken och rundtrampet utvecklas dock för varje gång! Avslutade träningen med ett outdoorpass innehållande power/athlet 1000. Instruktören Maria, som även höll RPM-passet på cykel, drev våra muskler till mjölksyregräns med 10 övningar á 100 repetitioner.

Benböj

Armhävning

Bicepscurls med hårt gummiband

Dips på bänk

Rodd med hårt gummiband

Tåhävningar

Höftlyft

Axellyft med hårt gummiban

Ländryggslyft

Sit-ups

Övningarna genomförs med minsta möjliga vila och så fort 100 repetitioner nåtts påbörjas nästa övning. Träningsformen liknar Tabata, men med fokus på antal och utan planerad vila. Allt kan göras på tid och då kan man sträva efter att förbättra totaltiden. Mjölksyran sprutade och musklerna både stumnade och brände på ett sätt jag aldrig tidigare upplevt. Det svåraste är att hålla räkningen och fördriven tid upplevs gå extremt snabbt, eftersom fokus konstant ligger på att räkna. Extraövning efter totala 1000 repetitioner blev några plankor innan passet avslutades stående i planka 4 minuter. Löpningen tillbaka till gymmet kändes inte riktigt lika skön som löpningen innan passet! Mitt livs värsta träning. Den bästa värsta träningen! Vinglandes kom jag sedan hem till Björns goda broccolisoppa och min mammas frökex. Underbart! Hade fått en presentpåse innehållande marsipan, te, godis utan socker och en pajdegskavel för rund form(!!!!!) från mammas resa till Tyskland. I påsen fanns också en ny löparbuff i polyester från Peak Performance som lyckönskning till nya jobbet och en hel samling med Hitchcockfilmer. Behöver jag tydliggöra att kvällen spenderades i soffläge..? Dagen började skit. Sen gjorde jag den bra. Träningsresultatet är oviktigt i sammanhanget. Att jag vände dagen är den verkligt stora prestationen. Ikväll kan inget få mig under isen!

Tack, mamma!
Middagspajen är redan planerad...

Träningsform

Det är lätt att tro att kroppen inte ändras trots hård träning. Idag kollade jag äldre bilder och anteckningar. Förutom att jag är brunare och har mer hår så verkar spinning, löpning, bodystep, core och bodypump ha gett resultat på bara 2 månader. Övre bilderna är från mitten på april och nedre bilderna från igår. Min vilopuls ligger också på 50 slag nu jämför med 60 slag för ett år sen. Pulsen sjunker ca 20% från (~80%-60%) på 25-30 sekunder under aktiv vila där man rör på sig jämfört med 1,5 minuter för ett år sen. Min arbetspuls har sänkts märkbart och jag kan köra riktigt hårt, riktigt länge utan att vara trött efteråt. Under mitt senaste läkarbesök på diabetesmott. fick jag höra att jag har en superlåg arbetspuls och med all säkerhet gör allt jag kan för att rädda blodkärl och nerver, minska risk för amputering, minska risk för hjärt- och kärlsjukdomar samt öka nybildandet av celler. Hurra för mig!

Kickstart my heart!

Hela lördagen gick åt till att ligga i soffan. Det ösregnade ute och diabetesen gjorde mig till ett kolli. Låg med migrän och extremt illamående hela natten. Kunde inte somna trots muskelavslappnande tabletter och ipren. Drog ett par kräkor på sennatten och slocknade vid 05. Andra migränanfallet med spyor på samma vecka... Vaknade 1230 - öm och sliten. Slängde i mig en portion mat av enorm storlek. Ägg, bacon, sallad, yoghurt, kesella, protein, banan, mer kesella, mer ägg, mer banan. Proppmätt och illamående, men glad, drog jag iväg på ett dubbelpass hård träning. Startade med ett best-of-pass bodypump med Anki och Towa på scenen. Musklerna svarade ännu bättre än i fredags konstigt nog och tjejerna på scenen gjorde min helg bättre än bäst. Avslutade med ett spinningpass i hög fart med mycket motstånd och många spurter. Pulsen låg högre än vanligt, längre än vanligt och jag orkade mer än vanligt. Insåg att min knäskada orkade alla sprinter under passet dessutom, vilket tyder på att rehabträningen under 3 år har gett resultat. Klev av efter 749 förbrända kalorier på 57 minuter och kände mig rejält euforisk. Nytt spinningrekord slaget med tanke på att mina ben hade hur mycket ork som helst kvar efter en timme vid mjölksyregräns och med snittpuls på över 80%. Studsade hem och möttes av mysig husse med mysig hund som serverade kanongod fläskfilé! Avslutade dagen med en stor portion chokladproteinkesella, banan och mörk choklad. Mums!

Jag vet att det är MÅNGA som besöker bloggen varje dag. Släng in en kommentar och berätta något! Hur hittar ni hit och vad brukar ni läsa om? Har ni tränat något idag? Smällt i er någon god mat ni kan tipsa om? Kanske har ni varit med om något extra roligt eller kan tipsa om en bra bok till sommarläsning? Har ni en egen blogg jag kan läsa? Släng in något, berätta något, gör mig nyfiken!

Dagen som var övermäktigt tung och fylld av illamående, smärta och tårar avslutades med starka muskler i adrenalinrus och matkoma. Kroppen mår fortfarande illa och det är fortfarande tungt, men det är bättre. Mycket bättre! Lyckades bli påbackad på en parkering mitt under dagens stressigaste minuter, men lät mig inte tyngas ned för det. Endast plast som gick sönder och det ordnar Volvia säkert snabbt. Drog istället iväg och körde världens bästa afterwork på gymmet där Anna höll nya bodypump-koreografin. Fast än kroppen inte hade en aning om vad som skulle komma nästa sekund levererade muskler på max och skivstången var hela tiden laddad med tunga vikter. Gled direkt in på ett spinningpass efteråt och är fortfarande förvånad över styrkan i låren. En hel timme med snittpuls på över 80% och mjölksyregräns i låren nästan hela passet. Hur har jag lyckats nå den här formen?! Studsade hem genomsvettig för dusch och en kanongod tacomiddag. Fixade till min första tortilla utan kolhydrater och kunde äntligen njuta av maträtten. AMAZING. Superlätt dessutom! Vispa 2 ägg med 3msk grädde och 1msk fiberhusk - stek på medelhög värme. Avslutade kvällen med proteinchokladglass på det nyinskaffade proteinet och mörk choklad. HURRA!

De där sakerna som får mig att välja livet när jag inte riktigt vill leva

Idag är veckans andra tunga dag. Tung är ordet! Igår sov jag flera timmar mitt på dagen med en pajad kropp och träningen kraschade totalt. Antar att det är pollenallergin som skapar blodsockerkaos och att det i sin tur suger ut all ork ur kroppen. Bröt cykelpasset redan innan det hade börjat och låg som ett kolli i soffan hela kvällen. Idag har tiden lagts på att försöka sammanställa en opponering inför tisdagens ventilering, men varken huvudet eller kroppen är med på noterna. Det är en sån där dag när man ständigt blir påmind om att varje minut handlar om att hålla sig vid liv och tyvärr känner man också då att inte det är någon mening eftersom det inte finns någon tid till att leva. Det finns dock saker som får mig att välja livet, även när jag inte vill leva. Jag brukar säga att mitt liv handlar om Björn, Chili och Jämtland, men det finns å mycket mer... Två viktiga faktorer är min underbara mamma som alltid ställer upp oavsett vad eller när det gäller och min händiga överintelligenta kunniga pappa som löser alla svåra problem med bilen, handywork, byråkrati och juridik. En annan viktig faktor är kärleken till mig själv som gömmer sig långt under den dåliga självkänslan. Kärleken till mig själv som idag säger att jag kommit långt med träning och utvecklat väldigt starka vadmuskler. Kärleken till mig själv säger också att jag kan lyfta hatten (och tröjan) och berömma mig själv för den vältränade mage jag lyckats skaffa mig. Tack mig själv! Att lyfta ton med tunga problem är inte lätt, men idag ska jag försöka att tänka på alla de saker som får mig att välja livet.

Nu ska jag ut och uppleva de där nyutslagna björkarna på egen hand och sen satsa på två träningspass. Håll en tumme för att kroppen orkar idag!